Christian Jeppesen Föreläsare

1 aug 2017 Artikel från HT

Christian var nazistledare: "Jag bröt ihop totalt – vad hade jag gjort?"

I ett förhörsrum som såg ut som på tv med två stolar och ett bord satt Christian Jeppesen när en ensam kille i rullstol kom in. Han kände igen honom direkt. Det här var resultatet av hans värsta beslut någonsin.

Året var 2003 och Christian Jeppesen hade bestämt sig för att lämna naziströrelserna. Bara några dagar tidigare hade han lämnat Helsingborg i Skåne tillsammans med säkerhetspolisen. Idag bor han i Hudiksvall och sitter på en mörkgrön parkbänk i Rådhusparken och petar på en färgflaga medan han berättar sin historia.

Det var inte bara näsan och käkarna som krossades under tiden som Christian Jeppesen var nazist. Han mådde också väldigt dåligt inuti. "Många killar har svårt att kanalisera och uttrycka sina känslor" säger han.

Resan in i naziströrelsen började redan när Christian Jeppesen var 15 år och hans mamma blev sjuk i skelettcancer.

– Cellgifterna, läkarbesöken och cancern bröt ner henne. Sista året såg hon ut som ett vandrande skelett och jag äcklades av sjukdomen. Jag har ADHD vilket innebär att man inte är särskilt organiserad och att man inte har full koll på sina känslor, samtidigt tog jag hand om henne. Jag var rädd, ledsen, orolig och osäker och behövde kanalisera ut det på något sätt, säger Christian Jeppesen.

Han började gå på fotbollsmatcher för att få slåss.

– Jag kunde ge mig på vem som helst. Helt oskyldiga individer, säger han.

Bland fotbollshuliganerna fanns kontakter till kriminella gäng. En gång när Christian peppade sig själv med ett glas öl på en pub inför en match kom ett gäng fram till honom. De pratade med honom och frågade hur han mådde. Tyckte att han inte skulle sitta ensam och bjöd över honom till sitt bord. Han såg att de var skinheads, men brydde sig inte. De bjöd in honom till fester och han blev allt mer involverad. Framförallt när mamman gick bort.

– Då rasade hela världen. På sjukhuset fokuserade de på att hjälpa min tolvåriga lillasyster och min pappa som blivit ensam. Men mig lyssnade ingen på. Ingen såg mig. Samhället brydde sig inte, precis som nazisterna sa till mig, säger han.

Idag är det nästan 15 år sedan Christian Jeppesen lämnade naziströrelsen. Sedan dess har han föreläst och hållt flera projekt för att andra killar ska få slippa gå igenom det han har gjort.
Idag är det nästan 15 år sedan Christian Jeppesen lämnade naziströrelsen. Sedan dess har han föreläst och hållt flera projekt för att andra killar ska få slippa gå igenom det han har gjort.

Nazisterna snappade upp hur ledsen och ensam han var, gav honom en tillhörighet hos dem och hjärntvättade honom. Snart hade han händer och fötter inne i tre olika nationalistiska grupper: Nationalsocialistiska fronten, Blood and honor och Sverigedemokraterna.

I och med att han hade kontakter inom alla grupperna fick han sköta kommunikationen där emellan. När Sverigedemokraterna skulle hålla tal på torgen bad de honom se till att någon av de militantare grupperna fanns med i bakgrunden ifall det skulle bli stökigt.

– Journalisterna kände ju igen mig och när de frågade Sverigedemokraterna varför vi var där svarade de att det var ett öppet tal som vem som helst fick lyssna på. Vi svarade polisen på samma sätt, att vi var där för att lyssna på ett öppet tal, säger Christian Jeppesen.

Avhoppet
Christian Jeppesen började hitta fel i sitt sätt att leva efter att han nästan dött av en kniv i lungan och spenderat 12 dagar utan besök på sjukhuset. Väl ute igen försökte han få hjälp hos socialen för att starta ett nytt liv. Men de sa att han fick lösa sina problem själv.

– De visste väl inte bättre. Men igen kände jag att ingen ville hjälpa mig.

Han gick tillbaka till nazisterna. För att slippa undan sina tankar grötade han ner sig ännu mer i alkohol och olika preparat. Han gjorde inbrott, stölder och väpnade rån för att försörja sig. Till hemmafesterna köpte han hembränd sprit av gruppen Brödraskapet. Till slut hade han inte råd att betala.

På en fest i hans lägenhet dök plötsligt tre personer från Brödraskapet upp. De ville ha skulden betald.

– Jag minns fortfarande deras enorma kroppshyddor. De såg ut som om de gått på anabola steroider sedan de föddes.

De drog ner honom på golvet och började slå honom i ansiktet. En av dem hade svarta läderhandskar med blyinfattningar i knogarna. De slog sönder hans näsa, hans käkar. Christian lyckades vända sig över på mage och skydda huvudet. Då skar de honom i ryggen så att muskler och senor gick av. Inga av hans vänner gjorde något.

Han fick stanna länge på sjukhuset den här gången, men nu fick han besök av sin flickvän och en inte lika aktiv vän från rörelsen. De var öppna med sin oro för hur allt hade utvecklats.

– De ställde jobbiga frågor som rev upp saker hos mig och jag började inse en massa saker med mitt liv. Det var hemskt, säger Christian Jeppesen.

Väl ute från sjukhuset hade han ingenstans att ta vägen. Han hade blivit av med lägenheten och han ville inte tillbaka till naziströrelsen, som han nu inte delade värderingar med.

– De förstår inte att man kan vilja lämna dem, och jagade mig. Liksom Brödraskapet gjorde, säger han.

"I och med Sverigedemokraterna har nazisterna fått en legitim stämpel. Det är inte okej! Det känns som att vårt samhälle är på väg att spåra ur. Nordiska motståndsrörelsen fick ju prata och bete sig som de gjorde på Almedalen. Jag är inte tyst om vad jag tycker om SD. Det är ett måste i den här utvecklingen. Det skulle vara så intressant att ha ett samtal med Jimmie Åkesson om hans värderingar" säger Christian Jeppesen.

Flickvännen och vännen från rörelsen fick honom att gå till polisen. Där träffade han en polis som sa att de haft ögonen på honom länge och att Säpo ville prata med honom.

Polisen körde honom till en annan kommun och satte honom i ett hotellrum under falskt namn. Han vågade inte lämna rummet ens för att köpa en snusdosa. Enda gångerna han lämnade det var när poliser i civilkläder kom för att hämta honom och smusslade honom bakvägen genom ett tunnelsystem till förhörsrummet på polisstationen.

– De litade inte ens på sina kollegor. Sådan information hade jag, säger Christian Jeppesen.

Den sista dagen i förhörsrummet konfronterade säkerhetspolisen honom med ett av sina offer.

Några år tidigare skulle Christian och hans gäng festa på "sitt ställe" i en skog, men när de kom dit satt ungdomar från ett vänstergäng där. De flydde, men Christian Jeppesen sprang efter. Han hann ifatt en kille och sparkade sönder hans häl med sina stålhätteskor så att killen lade sig skrikande i fosterställning och höll om sin fot.

– Det är då jag tar mitt värsta beslut någonsin, säger Christian Jeppesen.

Han tog sats, hoppade och landade på killens höft. Det knakade i kroppen när ryggraden brast. Det var den här killen som nu satt i rullstolen framför honom i förhörsrummet.

– Han bara tittade på mig. Det var tyst länge, tills jag tillslut sa det första som kom upp i mitt huvud: "Kan du förlåta mig?" och han svarade "Nej, hur fan skulle jag kunna göra det? Du har gjort mig förlamad." Då bröt jag ihop totalt. Vad hade jag gjort mot andra? Mot mig själv? De känslorna önskar jag inte ens min värsta fiende, säger Christian Jeppesen.

Livet precis efter
Strax därefter fick han kontakt med organisationen Exit som hjälper avhoppade nazister vidare med livet. Exit håller till på Fryshuset i Stockholm tillsammans med flera andra projekt som inkluderar människor med många olika religioner, kulturer, könstillhörigheter och etniciteter. Där fick han även prata med en psykolog.

– Det hade jag ett sådant behov av. När jag bearbetade nazisttiden kom även allt det gamla upp. Det var så mycket. Mamma. Den dåliga relationen med min pappa. Det var jättejobbigt, säger Christian Jeppesen.

Den effektivaste kuren visade sig vara att följa med exitmedlemmar när de föreläste om sina liv. En gång följde han med till Prag och ett läger för ungdomar från hela världen som KFUM arrangerade. I ett överfullsatt cirkustält gick Christian Jeppesen runt med mikrofonen under frågestunderna. Plötsligt frågade en i publiken om hans historia.

 

Överumplad och på stammande engelska berättade han sin historia för första gången. Efteråt kom folk fram till honom, kramade om honom, la en hand på honom.

– De såg mig inte för den jag hade varit, utan för den jag var nu. Den känslan bär jag alltid med mig, säger Christian Jeppesen.

Idag
Sedan dess har han föreläst på många olika platser i landet och hållt projekt för unga killar genom Fryshuset i Stockholm. Numera bor han i Hudiksvall och är resurspedagog för ett par killar med ADHD på en skola. Han håller fortfarande föreläsningar då och då för föreningen Hudik mot rasism som han är engagerad i. Tillsammans med några ungdomar försöker han också starta upp en gemensam arena för unga i Hudiksvall liknande Fryshuset i Stockholm.

Christian Jeppesen tar alltid med sig sin rosa kaffemugg till jobbet på en skola i Hudiksvall. I början blev barnen förvånade över att han som var kille hade en rosa mugg. "Rosa är min favoritfärg, förklarade jag då. Nu har jag sett flera killar komma med rosa tröjor eller rosa nagellack" säger han.

I sina projekt har han fångat upp killar som redan i skolåldern fått polisanmälningar på sig och varit stökiga i skolan. Tillsammans har de gjort studiebesök hos bland annat polisen, men också pratat om känslor.

– Många killar har svårt att kanalisera eller uttrycka sina känslor. I mina projekt har en väldigt viktig del varit att prata om jobbiga saker. Nästan som samtalsterapi. Då har en öppnat upp sig och berättat jag kände så här och så här, och då har någon annan känt igen sig och sagt så här var det i min familj. Då har de fått större förståelse för varandras känslor och dessutom hittat stöd i varandra, säger Christian Jeppesen och fortsätter:

- Att killar inte får visa känslor och empati har blivit en samhällsgrej. Det är oroväckande. För det är väldigt många män som skulle behöva prata mer om vad de känner. Det syns genom att våldsideologin ökar och att den enskilda individen blir mer och mer självcentrerad. För om man släpper in någon annan måste man ta itu med de jobbiga känslorna som sorg och rädsla och kärlek. Jag tror att det är väldigt många killar och män där ute som är rädda för de känslorna.

Christian Jeppesen trivs bra i Hudiksvall. "Det är inte lika jäktigt som i Stockholm" När han kommer ut i stugan i skogen där allt är lugnt och tyst mår han som bäst.

Madeleine Andersson
010-709 70 00
madeleine.andersson@mittmedia.se

christianjforelasare.blogg.se

Föreläsare och utbildare i hur vi förebygger och motverkar fördomar, vardagsrasism, rasism och nynazism men också om AD/HD problematiken.

RSS 2.0